Efter att ha sett åtta filmer av Park börjar djupanalysen.
Det är underbart att se hur han väljer att visa saker och att han väljer att
INTE visa saker. Det finns många saker som han väljer att lägga utanför bild
eller inte visar alls. Detta gör att man som publik använder sig mer av sin
fantasi, vilket är helt underbart. Det är även roligt att se att Park använder
sig av den här typen av berättande igenom nästan alla sina filmer. Han säger
att han inte vill bli kategoriserad och att han ska kunna göra filmer i olika
genrer utan att någon kan känna igen hans filmer. Men han lämnar ett tydligt
spår efter sig, vilket jag tycker är skönt.

Våld och hämnd är även en rödtråd genom hans filmer. Det är
inte alltid att han visar det, utan det kan falla in under texten ovan, att han
väljer att inte visa det. Men jag som tittar vet ändå att det är där och att
det finns. Hämnd är även ett tema som tas upp ofta. Tre av hans filmer är helt
dedikerad till hämnd och är även känd som ”Vengeance trilogy”. Men jag kan se
det temat i andra av hans filmer med, även om det då är mer som ett undertema
och ligger lite under ytan. Åtminstone fem av de åtta filmer jag kollat på nu
använder sig av det temat.

Detta gör mig glad på ett sätt. Eftersom jag själv ofta
återanvänder samma tema i mina berättelser. Vissa har lite mer fokus på det än andra.
Att se att en stor regissör/manusförfattare som Park återanvänder samma tema i
sina filmer gör att jag själv vågar göra det mer. Det känns inte som att jag
mjölkar samma idé om och om igen, utan att jag faktiskt kan berätta flera
historier om just samma tema. Och alla känns olika. Det ger mig en push att
skriva mer.